Så blir det fredag och kväll, jag pratar dricker öl skrattar med min vän, tänker att jag vill ta vara på varenda en av alla dessa sommarkvällar som ligger framför mina fötter. Så går vi från en lokal till en annan och jag ser genast att det är han som sitter där i ett hörn, nu med mustasch men med samma intensiva blick som innan och jag märker att han också ser mig. Han vars händer kändes som gjorda för min kropp, han som var min för en natt i början av januari. Jag försöker se oberörd ut, låtsas att jag inte ser honom utan att veta varför (kanske för känslan att vilja undvika mer förödmjukelse), beställer en öl med ett hjärta som bultar så hårt att jag tror att det är på väg att lämna min bröstkorg.
Han tycks sitta där i hörnet hela kvällen, ibland känner jag hans blick på mig men jag undviker att få ögonkontakt på nytt. För mitt hjärta fortsätter bulta som om det vore på väg att lämna min bröstkorg, jag känner mig överrumplad och dämpar lusten att gå fram till honom peka och skrika MEN JAG HADE JU SLUTAT TÄNKA PÅ DIG. Jag märkte inte ens när jag gjorde det; slutade tänka på honom. Men när jag nu ser honom på nytt tycks det blåsa något till liv i min ihåliga kropp, något som jag inte var beredd på, inte nu, inte så här.
Så slutar kvällen med att jag sitter på en grön buss i alldeles för starkt ljus, ensam på väg hem, med utsmetat smink, en trötthet som lägger sig i alla fåror och en berusning som inte är tillräcklig för att lindra. Så landar en nyckelpiga i mitt knä, jag låter den krypa längs min hand där den sedan tar sats och flyger från mitt pekfinger, dom säger att det ska bringa tur. Så kommer jag hem, lägger mig med utsmetat smink och väntar hoppas på ett sms, ett tecken som aldrig kommer. Så somnar jag till slut trots rusande hjärtslag och bultande kropp, med en tanke om att jag skulle behöva fånga många nyckelpigor för att få känna av den där turen dom pratar om.
