Så fortsätter det. Sommaren, dagarna med grus i ögonen och svärta under huden, nätterna med för lite sömn och hjärtslag som rusar iväg, tankarna på honom, på någon att ha nära. Livet, som det här tydligen kallas. Livet blir lite vad man gör det till läser jag någonstans och tänker att det låter enkelt, men om livet inte blivit som man tänkt och axlarna tyngs ner av dåliga beslut och hårda ord finns det kanske inte längre någon ork kvar och hur ska man då kunna lyfta blicken och se vad man ska göra med livet?
Så söker jag jobb som min bästa vän hittat till mig, jobb som inte har något med min utbildning att göra och som jag verkligen vill ha (tänker att det får vara okej om jag aldrig mer orkar jobba inom socialtjänsten eller socialt arbete, det kan ju bli bra ändå). Så säger min bästa vän att hon känner sig pepp på min framtid, att hon ser ljust på den och känslan smittar av sig men det svarta smutsar ändå ner den emellanåt.
Så pratar mamma om väninnan som inte vågar lämna sitt olyckliga äktenskap bakom sig, som berättat om flaskorna hon hittat gömda i lådor och skåp när hon städat huset, om magklumpen som växer sig större när helgen närmar sig och om alla hårda ord hon fått kastat på sig. Alla är inte lika modiga som du, för det var du säger mamma till mig, jag nickar lite frånvarande, tänker att jag aldrig känt mig modig, bara vilsen och rädd för att fatta fel beslut. Och nu; nej kanske trots allt inte fullt så trasig som jag skulle ha varit om jag stannade kvar ännu längre.
![]()
Så tittar jag en dag på Oprah, hon säger att förlåta är att ge upp hoppet om att det förflutna kunde vara annorlunda och jag skriver ner det på en lapp som jag sparar i boken jag alltid återkommer till, jag hoppar på k-brunnar och skickar iväg önskningar 11.11 och 22.22, jag drömmer om gamla kärlekar som inte längre är mina, jag skriver om hans fräknar, jag möter främmande blickar över ett tågsäte i mataffären på stan men vågar aldrig riktigt hålla kvar min blick av rädsla för vad den ska avslöja.
Fräknar som lägger sig likt en karta över din rygg, dina axlar, nästan som stjärnbilder.
Jag kisar och låtsas att det är ett stjärnfall jag ser över din rygg, dina axlar
och önskar att din hand ska ligga kvar på min svank när morgonen kommer,
att min längtan hör ihop med din.
Så söker jag jobb som min bästa vän hittat till mig, jobb som inte har något med min utbildning att göra och som jag verkligen vill ha (tänker att det får vara okej om jag aldrig mer orkar jobba inom socialtjänsten eller socialt arbete, det kan ju bli bra ändå). Så säger min bästa vän att hon känner sig pepp på min framtid, att hon ser ljust på den och känslan smittar av sig men det svarta smutsar ändå ner den emellanåt.
Så pratar mamma om väninnan som inte vågar lämna sitt olyckliga äktenskap bakom sig, som berättat om flaskorna hon hittat gömda i lådor och skåp när hon städat huset, om magklumpen som växer sig större när helgen närmar sig och om alla hårda ord hon fått kastat på sig. Alla är inte lika modiga som du, för det var du säger mamma till mig, jag nickar lite frånvarande, tänker att jag aldrig känt mig modig, bara vilsen och rädd för att fatta fel beslut. Och nu; nej kanske trots allt inte fullt så trasig som jag skulle ha varit om jag stannade kvar ännu längre.
Så tittar jag en dag på Oprah, hon säger att förlåta är att ge upp hoppet om att det förflutna kunde vara annorlunda och jag skriver ner det på en lapp som jag sparar i boken jag alltid återkommer till, jag hoppar på k-brunnar och skickar iväg önskningar 11.11 och 22.22, jag drömmer om gamla kärlekar som inte längre är mina, jag skriver om hans fräknar, jag möter främmande blickar över ett tågsäte i mataffären på stan men vågar aldrig riktigt hålla kvar min blick av rädsla för vad den ska avslöja.
Fräknar som lägger sig likt en karta över din rygg, dina axlar, nästan som stjärnbilder.
Jag kisar och låtsas att det är ett stjärnfall jag ser över din rygg, dina axlar
och önskar att din hand ska ligga kvar på min svank när morgonen kommer,
att min längtan hör ihop med din.
