Så spenderar jag en lördag i min ensamhet, dricker rom tittar på Broarna i Madison County börjar gråta för första gången på länge och tycks inte kunna sluta, jag gråter över ingenting och allting, jag somnar någon gång efter midnatt i svettiga tårfyllda lakan och vaknar med svullna ögon dagen därpå.
Så träffar jag P, på hans armar ser jag blekta ärr som jag inte sett tidigare. Han verkar må bättre nu, säger att han dejtar någon när jag frågar, vi pratar om förhoppningar som är svåra att gömma undan. Jag tänker att jag är glad för hans skull (och att jag kanske förstår varför han lät en aning andfådd och stressad när jag ringde), samtidigt som det här med alla år dagar ja tiden känns lite märkligt. Hur lätt, snabbt allting kan förändras. Hur människor som en gång blev kära så lätt försvinner ifrån varandra med tiden.
Så skriver anonym till mig; Det är helt otroligt att du är 34 år och så ensam som du är. Hjälp, så läskigt och främst sorgset. Och jag tänker på vad min kurator sa en gång; Du är inte ensam, du är singel. Ja, lyckligtvis är jag inte helt utlämnad, jag har människor som håller min rygg och som gör mig lycklig. Men att vara singel är ändå en slags ensamhet; att inte ha någon att vila huvudet mot i tv-soffan eller spendera en söndag i sängen med, någon att längta-med-varje-del-och-muskel-i-kroppen efter. Läskigt, sorgset? Kanske, men inte otroligt om anonym nu menar otroligt som i ovanligt/sjukt.
Så tänker jag på vad andra säger till mig. Att fokusera på det som är bra, först och främst hitta lyckan på egen hand, göra saker som gör mig glad, umgås med människor som får mig att må bra, hitta något att glädjas över, när du väl träffar någon kan det gå hur fort som helst, vill du något riktigt mycket så kan du få det, men drömprinsen kommer ju inte att knacka på dörren, det kommer att vända, glöm inte bort att leva ditt liv! Jag nickar försiktigt, tar in och sparar på orden, suger på dem. De smakar klokt och fint, men med en viss eftersmak av bitterhet.
För där jag befinner mig just nu är det så mörkt och instängt att jag inte riktigt kan se eller tänka klart. Jo jag umgås med människor som får mig att må bra, men ibland måste jag dra mig undan för de har sitt med varandra, de är delar av en familj som jag inte hör till. Jo jag försöker hitta glädjeämnen komma utanför lägenheten tänka positivt, men oftast är det lättare sagt än gjort. Och så tänker jag att jag väntat så himla länge på att det ska vända nu, kommer det verkligen någonsin vända eller är det bara sådant man säger? Cynikern i mig vaknar lätt till liv.
För där jag befinner mig just nu är det så mörkt och instängt att jag inte riktigt kan se eller tänka klart. Jo jag umgås med människor som får mig att må bra, men ibland måste jag dra mig undan för de har sitt med varandra, de är delar av en familj som jag inte hör till. Jo jag försöker hitta glädjeämnen komma utanför lägenheten tänka positivt, men oftast är det lättare sagt än gjort. Och så tänker jag att jag väntat så himla länge på att det ska vända nu, kommer det verkligen någonsin vända eller är det bara sådant man säger? Cynikern i mig vaknar lätt till liv.
Så är det den här längtan, sorgen som sipprar ut i min bröstkorg. Den kliar, river så svårt, det är därför jag måste skriva om den, jag måste skapa ett eget rum åt den där jag kan gå in och gråta, skrika åt den. Men under tiden fortsätter jag leva mitt liv, jag gör vad jag kan för att orka vidare, dag för dag. Ja, this too shall pass, det är jag ändå oftast ganska säker på.
