Italien var fantastiskt! Såklart. Men man kan inte åka iväg från sig själv och man kan inte bli magiskt lagad och hel på tio dagar. Jag börjar tro att det trasiga inte går att laga, att sprickorna är för många och djupa någonstans där under min hud där allt det svåra och svarta lägger sig. Jag börjar tro att det bästa vore att ge upp, att väntan ändå kommer visa sig vara förgäves, att lyckan bara inte är gjord för någon som mig.
![]()
![]()
Så fortsätter jag med min ensamhet. Jag fortsätter le så där så att jag nästan får ont i mina mungipor av den påklistrade glädjen, fortsätter säga vad kul! eller grattis! när jag får veta att en gammal vän någons syster en bekant väntar barn. Tänker att det kanske är så här det kommer att se ut resten av mitt liv; jag som fortsätter med min ensamhet samtidigt som alla andra får det att se så lätt ut med putande magar ringmärkta fingrar happily ever after. Och när T frågar mig kan mostrar ha barn? känns det som om något litet går sönder i mig och det där svarta klibbiga som jag kallar sorg sipprar ut i min bröstkorg. Eller när mamma ringer en söndag och hon försiktigt frågar var där några trevliga? angående min utekväll när jag vet att hon egentligen undrar om jag träffade någon.
Att för ett ögonblick, mitt i en rörelse, se sin spegelbild och hoppa till en aning av förvåning över personen som tittar tillbaka med en avtrubbad främmande blick. Att för ett ögonblick tänka på den kommande födelsedagen och inse jag är inte redo för trettiofyra, jag känner mig ju mindre och bräckligare än någonsin. Att för ett ögonblick känna ett stråk av ilska över att han inte lät mig släppa taget tidigare eller att han inte själv gjorde det när han ändå visste. Att för ett ögonblick se ett kärlekspar i en film kyssas och försöka minnas den där pirrande känslan när någon jag är kär i som är kär i mig tillbaka kyssar mina läppar, utan att lyckas.
Ensamhet är att inte ha någon att längta till.
