Genom fönstret ser jag hur grannens barn mitt emot hoppar upp och ner upp och ner i sängen, hela tiden med stora leenden i deras små ansikten. Av någon anledning gör den synen mig vemodig, lite sorgsen. Jag väntar mest nu. På att det där brevet som kommer att kännas som en tidsinställd bomb i mina händer ska landa på hallgolvet. På orken som vägrar att infinna sig. På sms som aldrig kommer. På att mina tankar ska ändra riktning. På våren med rosa körsbärsträd, jeansjacka och fågelkvitter. På att det där trötta i min blick ska suddas ut. På någon som vill hålla om mig hårt hårt under kalla februarinätter, någon som tycker att jag är lätt att älska och som aldrig aldrig vill släppa taget. På att det där som kallas livet ska skynda på långsamt. På bättre dagar.
Alltid denna väntan, denna längtan.
