Tjugotvå dagar in på det nya året sitter jag mitt emot en läkare som ställer personliga frågor och kryssar i olika rutor, han har ett sätt som gör mig lugn fastän jag egentligen är nervös och rädd för vad som ska komma. Det gäller en fertilitetsstudie och jag berättar om cystan på min äggstock som opererats bort, säger att jag inte vet hur det ser ut där inne, läkaren nickar. På något sätt vet jag ändå; allt är inte riktigt som det ska. Läkaren gör ett ultraljud, han hmmmar och är tyst ganska länge, sedan frågar han Har du en fast partner? När jag säger nej fortsätter han hmmma och blir sedan tyst igen.
Du har väldigt små äggstockar och få äggblåsor, berättar läkaren. Om en eller två veckor får jag resultatet på mitt blodprov; det där avgörande svaret på hur min äggreserv ser ut. Jag vågar inte hoppas på ett bra resultat. Läkaren skyndar sig att säga att det inte är kört för min del, att jag inte ska bli helt förskräckt nu. Men att jag bör tänka mig en röd liten varningslampa i bakhuvudet, som en påminnelse om att jag absolut inte får vänta allt för länge om jag vill ha barn. På väg ut springer jag nästan in i flera par, kvinnorna är gravida med stora och små magar och jag känner mig snurrig, skyndar mig ut ut för att få luft. När jag kommer hem och sedan ska sova värker varje bit av min kropp av längtan efter någon som håller om mig, säger att allting kommer att ordna sig. Men jag somnar med katten vid fötterna och tårarna på kudden, som så många andra kvällar.
Du får gå ut och ragga varje helg nu, skämtar mamma när jag berättar för henne. Och jag blir så himla himla trött och känner mest för att sova i hundra år, men stressen håller mig vaken. Och tankarna; som de snurrar runt. Det finns en mycket stor risk att jag aldrig blir någons mamma och det känns fortfarande alldeles för overkligt att ta in. Att inte få vara med om små små sparkar från en liten liten person som ligger och växer i min mage? Att inte få se Tyra och Gustav leka skratta bråka med sina kusiner? Att inte få läsa saga, bada i badkar, laga pannkakor, viska hemligheter eller försöka gunga till himlen med någon som kallar mig för mamma? Nej, det gör alldeles för ont att tänka på just nu.
 |
| Foto av Loke Roos |