Söndagen kommer och med den hjärtklappningen som inte syns under min nya klänning. Jag träffar M med de vackra skrattrynkorna runt ögonen igen, han pratar lite mer än mig och jag märker att jag som vanligt pratar ner mig själv ("jag kan inte laga mat, bränner alltid något", "jag kan inte fickpakera" osv i all oändlighet) men slappnar av i hans sällskap, känner att han har fötterna på jorden och många kloka tankar.
Vi åker ut till brofästet, där man kan se konturerna av Danmark på andra sidan vattnet, och utsikten är fantastisk. Vi går en promenad, plockar björnbär och ser en hare skutta iväg. Så stannar vi till och fotograferar och tittar på solnedgången, han lägger en hand i min och jag känner hur något varmt drar genom det kalla hårda i min bröstkorg. Vi står så en stund, jag försöker ta in att någon just i detta nu håller min hand i sin och smeker den lätt med fingertopparna. När han sedan lutar sig fram, kysser mig och lägger handen om min nacke snurrar det i mitt huvud och i min bröstkorg, jag känner mig knäsvag när vi börjar gå igen och han håller kvar sin hand i min. Jag hade glömt bort hur det kunde kännas att gå bredvid någon som håller min hand. Resten av kvällen sitter vi i min soffa, tittar på film, hånglar, håller varandra i handen och jag som försöker förstå allt som rusar och susar i min kropp och han som säger vi hörs när vi skiljs åt.
Och nu tänker jag att även om det inte blir något; om vi inte ses fler gånger eller om jag skrämmer bort honom eller om våra förhoppningar inte passar ihop eller om känslorna helt enkelt inte finns där. Så har jag i alla fall fått vara med om mitt livs bästa kyss. Och det var ju verkligen på tiden, kan jag tycka.
Vi åker ut till brofästet, där man kan se konturerna av Danmark på andra sidan vattnet, och utsikten är fantastisk. Vi går en promenad, plockar björnbär och ser en hare skutta iväg. Så stannar vi till och fotograferar och tittar på solnedgången, han lägger en hand i min och jag känner hur något varmt drar genom det kalla hårda i min bröstkorg. Vi står så en stund, jag försöker ta in att någon just i detta nu håller min hand i sin och smeker den lätt med fingertopparna. När han sedan lutar sig fram, kysser mig och lägger handen om min nacke snurrar det i mitt huvud och i min bröstkorg, jag känner mig knäsvag när vi börjar gå igen och han håller kvar sin hand i min. Jag hade glömt bort hur det kunde kännas att gå bredvid någon som håller min hand. Resten av kvällen sitter vi i min soffa, tittar på film, hånglar, håller varandra i handen och jag som försöker förstå allt som rusar och susar i min kropp och han som säger vi hörs när vi skiljs åt.
Och nu tänker jag att även om det inte blir något; om vi inte ses fler gånger eller om jag skrämmer bort honom eller om våra förhoppningar inte passar ihop eller om känslorna helt enkelt inte finns där. Så har jag i alla fall fått vara med om mitt livs bästa kyss. Och det var ju verkligen på tiden, kan jag tycka.
