mitt hjärta kanske slutar slå, men filmen börjar om ändå

Så bestämmer jag mig för att skriva några rader till en två tre killar på dejtingsidorna igen, istället för att bara logga in och sedan ut igen. Åtta månader har gått sedan jag sist kände någons hud under mina fingertoppar, jag längtar efter att få släppa in sockerdrickan och fjärilarna i min bröstkorg igen. Så köper jag ett önskeben att ha runt halsen, tänker att om jag önskar tillräckligt hårt så kanske kanske modet kommer till mig också.

Så blir det onsdag och jag går på dejt med någon som är lite äldre än mig, som har vackra skrattrynkor runt ögonen, som tittar mig länge i ögonen när jag pratar. Vi dricker öl, tittar på fantastiska Sibille Attar och pratar om katter socialt arbete musik. Då och då hugger osäkerheten till i min bröstkorg, det är nästan så att jag kan höra P någonstans i mitt bakhuvud upprepa saker som han sa när alkoholen lagt sig som bomull i hans kropp. Jag undrar hur länge till jag ska behöva bära runt på spillrorna från våren tvåtusenelva, den där våren som plockade ner mig och krossade mitt hjärta. Jag undrar om jag någonsin kan bli densamma igen eller om jag kommer att leva resten av mitt liv trasig, vingklippt.

Men vi ska ses imorgon igen, M och jag. Och jag hoppas på att bli kysst med hans hand om min nacke, känna hur det börjar bubbla och flyga någonstans där i skarven mellan mitt hjärta och mina revben.