Alla hjärtans dag kommer och går och min ensamhet består. Och så den där känslan av att stå utanför, bli bortvald. Som har följt mig genom nästan hela mitt vuxna liv. Nästan som ett gammalt skavsår; ibland rivs det upp och börjar blöda och det vill aldrig riktigt läka.Till slut blir det som ett missprydande litet ärr som gör allt det där fina mycket mycket fulare. Jag avskyr den känslan; hur gärna jag vill vara älskvärd. Någon som är värd att älskas. Att bli vald! Av någon som ser igenom alla mina lager och som i slutändan ändå väljer mig.
Att söka någons blick, för att se om jag kanske kanske har någon chans. Att spendera en natt med någon som har händer armar läppar som tycks vara gjorda för mig, men som inte längre ägnar mig en tanke (och som förmodligen valt någon annan nu) samtidigt som jag ägnar honom alldeles för många tankar. Att lyssna på kärleksballader och fantisera om en vårdag eller en sommardag med blommor i håret, lång klänning och min man med handen i min och små små glädejtårar i ögonvrån. Att känna hur det där gamla skavsåret kliar och sedan rivs upp och börjar blöda samtidigt som det river stormar i bröstkorgen, när ännu en dejt får kalla fötter och när allt som återstår ännu en gång är tystnaden och min kalla säng. Att tänka att det måste vara mig det är fel på, varför blir annars alla andra valda utom jag? Att skriva ett blogginlägg om längtan och tänka på hur patetiskt det känns och rodna, men ändå välja publicera istället för radera.
